Är en skiftnyckel bra eller dålig? Är en skiftnyckel bättre än en skruvmejsel? Eller är skruvmejseln överlägsen skiftnyckeln?

Den erkänt kunnige forskaren tillfrågas och bedömer skiftnyckeln om den är bra. Inte nu den aktuella skiftnyckeln utan skiftnycklar i allmänhet. Säger den är ganska bra men bara om den används rätt. Om den används fel är den inte bra. Det är viktigt att den som använder den, vet hur man gör. Annars kan det bli dåligt. Om den som använder den inte vet hur man hanterar den.

Konstig fråga, eller det beror på?

Ungefär så skulle man kunna säga om allt från katederundervisningens alla former till allt inom ramen för åtgärdsprogram.

Senast tids artiklar om lågaffektivt bemötande tenderar att spegla samma frågeställningar.

Rent generellt gäller att man klarar sig bättre i yrket ju fler verktyg man förfogar över. Men varje verktyg är användbart i vissa situationer men inte i andra. Bara om man vet det är det bra. Om man använder fel verktyg i fel situation, fungerar det i bästa fall inte, eller kan till och med leda till en försämring av den ursprungliga situationen. I fallet skruvmejsel kontra skiftnyckel är det uppenbart att de kompletterar varandra för olika syften. Samma sak borde det anses vara med metoder av alla de slag. Det är inte klokt att bortse från det faktum att den professionelle har ansvaret att välja och bruka metoder. Om en lärare säger sig ha använt en metod som inte fungerar, verkar det bli fel redan där. Varför har man då valt att bruka något som inte är tillämpligt i den givna situationen.

Lågaffektivt bemötande bygger bland annat på att en individ som är i affekt är svår att bemöta. En individ som är nära affekt är också svår att bemöta på så vis att det kan tippa över till affekt. När individen är i affekt tappar man mer eller mindre kontroll över sitt agerande. Reptilhjärnan tar över. Allt kan bli väldigt tokigt och fel.

Grundtanken är att det är viktigt att inte trappa upp affekten. Som ett resultat av affekt kan eleven bete sig på ett sätt som man egentligen inte vill. Risken ökar om man har egna svårigheter men det kan räcka med att man är normal. Affekt smittar och när vi själva agerar med en person i affekt kan vi själva agera som vi inte vill. Reptilhjärnan tar över oss alla. Alltså skulle vi kunna ha som en grund att ju lugnare vi alla är som möter varandra, desto bättre blir våra möten. Det handlar inte om att ”gulla” eller ”dalta” utan är en grundläggande professionell strategi, att hålla sig själv lugn och inte låta sina egna känslor interagera i situationen man befinner sig.

Normaltillståndet för de flesta människor är lågaffektivt. Vi försöker tydligt visa att vi inte utgör hot för varandra. Vi behandlar varandra respektfullt och inger inget hot att försvara sig emot.

Man kan tänka sig motsatsen, om alla skulle ha ett högaffektivt bemötande. Hur skulle det se ut på en busshållplats eller i en skolsal?

Sedan finns undantag där ett lågaffektivt bemötande inte alls fungerar, som när någon med vett och vilja, utsätter andra för kränkningar eller brott. Men man kan ändå anta att utryckande polis på plats börjar med ett lågaffektivt bemötande för att sedan trappa upp tills man når effekt i en akut situation. Det är väl till och med så att polisen inte får börja skjuta ner folk innan man prövat att uppmana en person att sluta med det man gör, tack o lov.

Man kan undra vad det är som är så provocerande med det som benämns lågaffektivt bemötande i skolsammanhang, och att det inte bara skulle gälla för alla dessa underliga människorna med funktionsvariationer, utan även oss ”normala” med alla våra fel och brister. Man kan notera också att en del verkar hamna i affekt bara av diskussionen kring det lågaffektiva bemötandet som om det vore någon form av kätteri i en tidigare värld.

Här benämns också elever med ”särskilda behov” både av barn- och elevombudsmannen och de som talar emot myndighetens agerande. Redan under 80-talet under det förra seklet, kom man fram till att alla barn har samma behov, men olika förutsättningar att få dem tillgodosedda. Av den anledningen skedde en förändring i benämning till att bli ”barn i behov av särskilt stöd”. Semantik, kan tyckas men uttrycker ändå att det är något som gynnar alla, inte bara ”de andra”. Alla som säger ”fel” har inte för avsikt att peka ut, men tyvärr kan effekten bli densamma i alla fall, då man konstruerar ett särskilt folk som är ensamma om att kunna ha nytta av att vi bemöter varandra lågaffektivt.